En natt i mitt huvud
Det är när man är själv på nätterna som alla funderingar börja komma. Klockan är halv 12 och jag har väl egentligen aldrig varit en natt tjej. Jag är hellre vaken på dagarna. Men sedan studenten så har jag lyckats vänt på dygnet. När skolan slutade. Studentveckan kom och man var ute hela nätterna och sov på dagarna. Detta är någonting som kan vara skönt ett tag. Men när alla andra sover för att dom ska upp och jobba, då känner man sig ensam.
Jag vet att jag har det bra just nu. Jag har min familj närmare mig än vad den har varit på flera år. Men samtidigt så har jag också skilts från mina vänner som jag har varit med nästan varje dag under tre års tid. Det gör ont att inse att jag inte kommer att komma tillbaka till den tryggheten. Till mina vänner.
Jag ska nu kastas ut i arbetslivet. Till något okänt. Jag har jobb på ICA i Hammerdal vilket jag haft sedan jag var 16 år tror jag de var. Alltså är det min tredje sommar jag jobbar där. Det är tryggt att ha det. Men just nu känner jag att jag inte vill ha det tryggt. Jag vill ut och göra någonting annat. Jag vill göra någonting nytt. Jag vill ut och resa. Men samtidigt är det så mycket som håller mig kvar här. Framförallt är det Henke. Jag skulle aldrig klara av att lämna honom kvar här hemma och åka ut och resa, inte just nu. Vi ska ju ut och resa tillsammans inom en snar framtid, det kanske dämpar mitt ressug lite, hoppas jag.
Men sen då? Mitt liv som det är nu är bra. Men det är inte så bra som det kan bli. Det är fortfarande så mycket som jag vill, men som inte jag kan påverka. Som jag bara måste gå och vänta ut. T.ex. Henkes besked som skolan. Ska han lämna mig här i Östersund i två år? Ja, kanske. Samtidigt som det är extremt jobbigt så är jag glad. För att han vet vad han vill göra. Jag håller tummarna för att han ska komma in, för hans skull. Det är i dessa lägen man måste vara osjälvisk. Jag kan inte tvinga han stanna här för att jag tycker det är jobbigt att vara ifrån honom, eller hur? Så det gäller att tänka framåt istället. När han har utbildat sig. Vilket underbart liv vi skulle kunna få tillsammans. Det är så jag får tänka istället, och försöka bortse att det är så lång tid som det egentligen är.
Jag vet att jag skulle kunna skriva i timmar ifall jag fick, så jag tänker avbryta mig här och fortsätta drömma och hoppas.